...

Det var månklart ute och klockan skulle snart slå tolv..
Vi smög oss fram över gatorna.
Mitt hjärta slog så snabbt att jag nästan trodde att det skulle hoppa ur min kropp!
Ingen vågade säga någonting men tystnaden var nästan ännu värre.
Men vi ville inte bli upptäckta där vi smög längs husväggen.
Det var mörkt i alla fönster förutom ett där en liten lampa sken.
Plötsligt tändes ett en lampa på nedersta våningen och jag kände hur jag rös till i hela kroppen.
Vi slängde oss ner på marken och hoppades att vi inte skulle bli sedda!
Ytter lampan tändes och jag vågade knappt andas.
Jag vet inte hur länge vi låg där på marken men det kändes som en timme innan vi vågade resa oss upp och försiktigt smyga iväg.

Men vi fick i alla fall nästan en hel glassask med björnbär!


  
θ
γ
λ

(Efter som jag inte hade någon bild på Linn så målade jag henne som en sträckgubbe)


Kommentarer

Leave a note here:

Namn:
Remember me?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0